Döden i Venedig

2009-11-29T07:48:00.000-08:00

Döden är död - leve döden! Lite vad tematiken i den här boken är. Den handlar om åldrande och återblickar, och om död. Tompan Mann skulle kunna skrivit "När du blir gammal kommer du se hur ungdomen, när du kunde springa och sprang efter lyckan, sprang förbi lyckan, och nu kan du bara se tillbaka och ångra alla vägval du gjorde fel. Och livet är hårt. Och vi är lika inför döden. Och vi kommer dö. Allihopa". Men så skrev han inte, och det skulle ju vara ganska tråkigt att läsa det i sextio sidor, och då skulle man ju missat alla härliga beskrivningar, som Hanna sa hade minst tio komman i varje.

Jag tänker inte spoila för mycket, som vissa här redan gjort med råge, tänk den stackaren som råkar ramla in här och inte vet slutet? Det är inte ett oväntat slut, och det är inte fel, för det skulle inte kunna sluta på något annat sätt och vara ett bra slut. Kanske gillar jag det bara för att vi post-kristna och kristna folk som européer och amerikaner är, vi älskar döden. Det är lite fult att göra det, men åh, den är det vackraste vi kan tänka oss. Och jag håller med, nu när den bittre narcissistiska stofilen i mig vaknar vill jag ju bara gnugga aniktet i döden och den stora mörka kylan den är. Nej, jag vill inte hänga mig, men kika på den, peta lite kanske. Och det gör man ju i sådana här böcker.

Första upplagan trycktes 1903, nästan artonhundratal alltså och det märks, kanske framför allt på ett speciellt sätt: Mann syftar aldrig på någonting. Det är aldrig några referenser eller någonting liknande, så att de som läst resten av kanon ska skratta lite gott och känna att "Thomas Mann, han är en härlig pajsare som passar in i vårt gäng". Och det var ganska härligt, att efter sisådär trettio sidor koppla av referensradarn. Inte för att jag alltid har den på, men om det är en nobelpristagare man läser vore det ju skämmigt att missa varenda referens och intertext.

Förresten, i mitt förra inlägg skrev jag, och i detta med, att den handlade om ålderdom. Det tycker jag fortfarande, men Manns relation med rynkorna är nog likdan som min eftersom att han inte var gammal 1903, han dog ju 1955. Jag tycker att jag själv, som kanske är en lillgammal pretantiös hormonell ungjävel också har en högst påtaglig relation till åldrandet.

Jag vet en kvinna som tog studenten 1999 och som är ett fan av teman (och eftersom att bloggar är eller snarare kan vara ett avslappnat meduim så kan jag skriva sånthär och komma undan med det. Fan, man kan ju skriva såhär talspråkigt på papper nuförtiden också ju). Den här boken kan nog kittla hennes hjärna lite då, för jag tycker temat är ett så härligt uttryck som alienation mot sig själv. Vår huvudperson gör allt för att fly till sig själv.

För att summera då: Döden i Venedig är en härlig bok, som är skönt långsam och utan pretantioner. Den är otroligt allvarlig, och tar inte avstånd från det, men försöker inte spela över heller. Och du borde läsa den nu!

Martin Josefsson

Att leva eller icke leva, hemligheterna avslöjas!

2009-11-15T07:30:00.000-08:00

Först och främst måste jag säga att boken var bättre än vad jag hade förväntat mig. Thomas Mann förbryllar, inte bara genom att ha skrivit denna bok, men för att ha fått nobelpriset också. Cirka 70 sidor var denna långnovell, som verkade lite svårläst vid flera tillfällen, men som var rena nöjet att läsa mot slutet.
Jag vill inte gå in på detaljer om hur boken slutar, för jag tycker att alla förtjänar en chans att få läsa den här boken utan att få reda på alla sekvenser ut boken. Samtidigt måste jag kunna locka er bloggläsare där ute med vad jag har att förmedla i denna blogg. Jag kan säga detta; det sker en dramatisk vänding, som får en att inse varför novellen heter som den gör. Döden i venedig beskrivs utomordentligt väl i de sista 15 sidorna.
När jag läste dem kunde jag inte slita ögonen från boken, vilket är en bra effekt man får utav texter som är bra.

Nu för att gå in på själva uppgiften så skall jag börja med budskapet och temat.
Vad jag känner att denna bok förmedlar är kampen om att vara ärlig mot sig själv. Ansträngningen att kunna få vara sig själv kan vara väldigt svår, och jag tror Aschenbach försöker så gott det går. I hans egna tankar är han hur ärlig mot sig själv som helst, medan så som andra ser honom är det inte det de ser.
För mig känns det som att även om karaktären är utanför sitt rätta element, sitt hem, sin stad, sitt land, kan han inte öppna upp sig. Han håller sig kvar vid sina arbeten, men blir smått distraherad utav den lille pojken som han till slut blir förälskad i. Han börjar smått öppna upp sig mot slutet, men ja, ni som läst boken vet vad som sker, vilket förödande öde Aschenbach går igenom, och han kan i slutet inte berätta till Tadzio vad han känner för honom.
Sen tror jag som jag nämnt tidigare att Aschenbachs roll har Mann fått från hans egna livserfarenheter, även om vissa saker inte kna påstås vara sanna (som slutet).
Temat känns väldigt otydligt. Det är mycket som händer, men det har mycket med budskapet att göra känner jag. Annars kan man sammanfatta temat och genren med att det är en romantisk flykt från omvärlden, med felsteg på vägen dit.

Jag hittar ingen sort referens i någon annan bok, inga liknelser. Intertexten kan inte beskrivas, och om den kan det, så måste man nog vara en bokmaö och ha läst oerhört många böcker. Jag har aldrig läst en annan text med samma sorts handling, och därav har jag inget att jämföra Döden i Venedig med.
Sen kan man tycka att boken känns väldigt film-aktig, att vissa saker aldrig skulle hända i verkliga livet, ett exempel är scenerna mot slutet då Aschenbach spenderar hela dagar med att leta efter sin kärlek på venedigs gator, och till och med tar en gondol ut på vattnet efter Tadzio och hans familj, bara för att känner närhet.
Detta med homosexualitet som också är ett stort tema enligt mig i novellen, är mer vanligt nu för tiden än vad det var på den tiden. Med det sagt kan jag ändå inte se några karaktärer som kan liknas vid nutidens historier om homosexuella män (eller kvinnor). Att hålla saker hemligt är inget som finns i 2000-talet, man får vara den man vill, och om du inte gillar det är du diskriminerande. Det var annorlunda på den tiden, och därav känner jag att jag inte kan hitta några liknelser, utan bara skillnader.
Samma sak gäller relevansen idag. Jag känner att det är bra att ha läst den här boken för att ha en mer djupgående insyn på hur det var förr, till skillnad från idag som jag nämnde här ovanför. Något sådant som händer i boken skulle förmodligen aldrig ske idag. I alla fall inte bland oss ungdomar. Vi är väldigt öppna för våra känslor, och brukar säga som vi känner direkt. Det märks till exempel i vår klass, då en liten kommentar kan utvecklas till en gigantisk diskussion!
Jag kom dock på att jag har hittat en intertext, då jag minns att jag läst "Äkta Fransk Gulmetall" av Petra Revenue, som får sin huvudroll att falla för denna arroganta, självgoda biroll i boken, som inte bryr sig så mycket om uppståndelsen och blickarna han får utav henne. (Rekommenderar boken starkt!)
Detta kan vi koppla till Tadzio, som är denna biroll. Han är väldigt arrogant och väldigt självgod han med, och det märker man i scenerna då han leker med de andra barnen, och allt skall kretsa runt om honom. Han beter sig som om han vore kung över alla andra, och om han hamnar i ett litet bråk med någon, hamnar alla på hans sida även om han ignorerar dem. Väldig skrattretande, måste jag säga.

För att summera hela boken kan jag klart och tydligt säga att berättelsen är väldigt intrigfull, har ett fins skriftspråk med ganska så fin och artig skrift och är
definitivt inte en kliché.

Tadzio från filmatiseringen av Döden i Venedig, som har en annorlunda handling.

Armin S

döden i venedig - sist men inte minst

2009-11-10T13:00:00.000-08:00

Då har man till slut läst ut denna bok som till en början verkade vara en svårt och framför allt en komplicerad en, men som visade sig vara när man kommit in i bokens rytm en enkel och slank bok. Jag tog farväl tillboken samtidigt som Aschenbach fick ta farväl till livet. Jag blev ärligt talat inte så förvånad när jag läste de sista, aningen dramatiska sidorna. Vi som läst boken i gruppen har diskuterat slutet lite och med hjälp av bokens titel så fick man idéer om novellens äldre sidor. Handlingen var i sig, olycklig men samtidigt fick jag känslan utav att Aschenback aldrig varit så lycklig i hela sitt liv som denna tid han spenderade i Venedig. Jag har också beundrat böcker, samt filmer med kluvna och ibland miserabelt slut. Allt ska vara så klysché nu för tiden att det nästan går en på nerverna. En visste ju innerst inne att det aldrig skulle kunna bli något mellan Aschenback Och Tadzio, så den bästa utvägen för Mann att avsluta sin korta men omfattande novell var att göra slut på Aschenback för gott - ett värdigt men hopplöst slut.

Jag är fortfarande förvånad att jag inte tyckte boken var överdrivet svårtläst eller uttråkande, en äldre bok brukar, enligt min åsikt, få en att tappa hummet och komma bort sig i läsandets hetta utav ointresse. Jag anser att det kan bero på att handlingen var tillräkligt relevant att kunna koppla till dagens tänkande och handlande. Det var ändå något som skulle kunna hända nu i dagens samhälle - det är något som står en nära. Som får mig direkt att snubbla in på novellens tema, jag har suttit och funderat ett tag och bollat olika förslag. I min åsikt tycker jag hela boken i slutändan handlar om ovinnlig kärlek.

Homosexualitet och pedofili är som en parantes av temat, självklart tar det upp en stor del men i helhet handlar det om kärlek, en slags kärlek som karaktärerna inte kan ta på, den finns där, skriven mellan raderna på varenda sida men det är ett lås utan nyckel på som gör att den inte kan släppas fri - låset består utav fördomar och rädsla. Det finns en klar förälskelse för Tadzio någonstans inuti Aschenbach, ibland får man nästan känslan av att Mann även han var förälskad i samam karaktär. Halva novellen är som en lång kärleksförklaring, varenda mening är smyckad med nogrant valda ord, den specifinering och beundran av denna släckta men samtidigt brinnande kärlek är nästan skrämmade i vissa samanhang. Aschenback har kedjor om sig och han dör med dem om sig i förtvivlan men samtidigt en lättnad att slippa bördan av ovinnlig kärlek.

Jag tror det finns ett grundligt och medvetet budskap i boken - att alla ska få vara vem den är. Att lösa upp blanda om i grytan, få bort och lätta på alla fördomar, som i boken främst riktar sig mot homosexualitet. Om man får läsa om det i en bok och genom det viset kopplar sig och man blir en med karaktären så tänkte Mann att man kanske lättare förstår sig på, vad jag nu tror är budskapet. Jag lade även märke till att hela novellen är skirven som att det inte är något fel med att känna så som Aschenback gör för en så ung pojke, det är mer att han själv tycker synd om sig själv och som läsare fick man medlidande för honom. Vilket man kanske inte fått om man hört om samma histora fast i verkligeheten och från en annan synvinkel. Man blir alltså mer öppen till ämnet. Eftersom jag även tror att Thomas Mann hittat stora delar av inspirationen från egna upplevelser så blir det även där till mer relevant ämne att ta upp för honom själv och upplysa resten av världen om. Jag får känslan av att Mann gömmer sig i boken för sina åsikter och riktigt jag. Självklart är det lättare att öppna och visa sig genom karaktärer för att sedan se vad för slags resopns de får av åskådarna, de vill säga läsarna av boken. Han vill upplysa folk genom att skriva om det som om det vore mer accepterat än vad det egentligen är och det är precis så som Mann skriver. Ämnet homosexualitet, som på denna tiden inte var alls accepterat och padofili tas aldrig upp i boken som något helt oacceptabelt. Det är på ett sådant spår Mann vill oss som läsare i. Man blir undetmedvetet hypnotiserad av hans skrivande, man blir en del av Aschenback, Mann och hela historians tänkande. Jag tror att Mann tog större delar av sitt pravatliv med i sina böcker är vad många på den tiden trodde, det var hans sätt att leva ut på och genom det fick han ihop ett flertal lavande och fångande noveller.

När jag först skulle börja läsa Döden i Venedig så tänkte jag att detta skulle verkligen bli en utmaning. Men bara efter de första femton sidorna så förstod jag att detta var inte så farligt och faktiskt riktigt bra! Alla dessa präglade och beundrande fraser som gjorde att man undermedvetande lät forma ett leende på läpparna. Den var så underligt och ibland även ironiskt skriven att den hela tiden höll en underhållren trots att det inter skedde så mycket i själva handlingen. Jag har faktiskt aldirg känt en sådan samhörlighet till en bok förut, jag tror dock att det också beror mycket på det sätt som man bearbetat boken. Det var inte bara att läsa den och sedan kasta den. Utan att läsa, tänka igen vad det var man läst för att sedan kanske gå tillbaka igen och tillslut sumera kontentan av läsningen i ett blogginlägg. Helt klart svårare men i slutänan betydligt värt. Jag kan verkligen nu säga att - jag har läst Döden I venedig.

Hanna

Ett sista farväl Aschenbach

2009-11-10T11:00:00.000-08:00

”YES! Äntligen är det över!”, det var ungefär den känslan jag fick när jag vände på det sista bladet och insåg att det var slutet, ett slut som inte drog in mig i någon större häpenhet. Ett slut som gav titlen på boken en mening, ett slut som kändes som en lättnad. Man kunde lämna Aschenbach utan att vara orolig över att det skulle hända något man inte fick reda på, även fast han ändå inte är på riktigt.

Om man blickar tillbaka till mina föregående blogginlägg och första reaktioner över boken, så har mina tankar runt boken inte gjort någon drastisk förändring. När jag började läsa boken så tyckte jag att det var svårt att koncentrera sig eftersom tankarna gärna ville vandra så långt bort från långa detaljerade meningar fyllda med ett tiotal kommatecken, något jag trodde skulle gå över efter att man kommit in mer i boken. Jag led av detta syndromet från bokens början till bokens slut, det var bara någonstans i mitten av boken som jag hade mer fokus, vilket jag tror spelade roll för att det var där det hände något och alla detaljerade meningar började ta avsmak.

Det var drygt en månad sen jag fick bekanta mig med Gustav Von Aschenbach, en man som blev som natt och dag bara mellan några sidor. Jag citerar från mitt första inlägg ” jag gillar sättet hur han förlöjligar allt folk omkring Gustav von Aschenbach och jag gillar sättet von Aschenbach ser på dem” och saknade börjar krypa i mig. Jag gillade ju Gustav Von Aschenbach mer när han påminnde om min bittra granne som reser ragg mot allt som känns nytt och skrämande, men den känslan varade som sagt inte längre än till att han tog i land i Venedig och blev en person som rimmade bra ihop med passion. Jag är fortfarande sur på Thomas Mann, och kanske jag kommer komma över det någon gång här i livet, för det är väl så att tiden läker alla sår?

Att boken skulle hamna i facket ”drama” skulle väl inte vara helt fel, men om man ska gå djupar in i det och försöka komma fram till ett tema i boken så blir det plötsligt mycket svårare. Det handlar ju inte direkt om motorbåtar, hundar, blommor och bilar, utan det handlar ju mer om saker som livets sista njutning, en mans åldrande och oacceptabel kärlek. Man hade kunnat gå på temat ”kärlek”, men det hade vart så fel eftersom att det var fel sorts kärlek och att lägga den i tema ”peodfili” skulle jag nästan ta ironiskt. Jag kanske har missat temat helt och hållet under läsningens gång, det kanske var nått mellan raderna som jag inte riktigt såg, det hade då inte förvånat mig.
Att älska någon som en hemlighet, något så hemligt att den man älskar inte ens får veta det, det kan väl anses vackert många gånger.. Men när det handlar om ren pedofili, blir det så himla vackert då? Jag kan inte neka att jag fick påminna mig själv ett antal gånger att det var ett barn han beskrev den överväldiga kärleken till, för visst hade man en lite önskning om att hemligheten skulle delas på två. Sen när jag också fick vetskap om att Thomas Mann utgick från sina egna upplevelser så växte ett stort hat mot Thomas Mann och boken, men det var nästan som om ett förlåtande till Aschenbach var lättare än till Thomas Mann. Men vad vill Thomas Mann få ut av att skriva den här berättelsen egentligen? Jag funderade på det och det var inte lätt att finna ett svar i boken, men det dök upp en slags egen teori i huvudet.

Vad var bokens budskap egentligen? Jo, det har jag tänkt på ganska mycket men jag fick inget direkt svar på det, i alla fall inte från mig själv. Men mina tankar hamnade på ett annat spår i letandet efter ett budskap; Eftersom detta vetande om att Thomas Mann utgick från egna upplevelser inte framgick förens efter hans död, kan det ju inte vara många som visste om att han var en pedofil. Kanske Thomas Mann ville testa hur folk skulle reagera över en sådan situation, han kanske ville veta någonstans om vad folk skulle tycka om honom om dem bara visste vem han egentligen var? Istället för att ställa sig upp och berätta sanningen för att dämpa nyfikenheten så skrev han om Aschenbach och Tadzio. Jag kanske har absolut helt fel, jag kanske är ute och cyklar med denna tanken, men ändå säger det mig något att det lika gärna kunde vara så.

Detta är ju en sån bok som man sägs att alla bör ha läst, en bok som ingen direkt vill lägga sig ner och streck läsa för den tar ju verkligen musten ur en. Om jag hade läst boken rakt av utan att skriva och funder över bokens handlig, på ett sådan sätt jag har gjort nu, skulle boken absolut inte på samma mening för mig. Boken skulle mest kännas konstig och meningslös, än intressant och fin. Ja, för jag tycker denna berättelse om Aschenbach var fin, även om hans handlingar inte alla gånger var det, men dessa lång vackra beskrivningar om allt gjorde så mycket bildspel i huvudet. Men jag kan väl erkänna att jag och boken inte alltid har gått hand i hand och det är inte alla gånger det har känts frestande att slå upp boken. Men ändå är det något mer än bara ”tvång” som gjorde att jag satte mig ner och läste, det var längtan efter att se vad som kom att hända.

Det är med sorg i hjärtat jag tar farväl av min Aschenbach!

/ Ronja

Döden i venedig - del fyra

2009-11-09T12:21:00.000-08:00

Jag har nu läst klart Döden i Venedig. Novellen slutade plötsligt, men i min mening inte särskilt oväntat. Historien om Gustav Aschenbach slutar med att han dör, vilket jag inte tycker var särskilt överraskande. Dels på grund av namnet “döden i Venedig” som ger en tydlig antydan om slutet då allt kretsar kring den Aschenbach som befinner sig i just Venedig. Dels för att hela novellen känts som det sista skedet i en gammal mans liv. Jag tycker att det var ett bra, om än lite kortfattat och abrupt, slut på en på det hela taget ganska fin berättelse. Något annat avslut hade känts konstigt och ovärdigt. Alla slut ska inte vara lyckliga.

Jag tycker att “Döden i Venedig” har en fin och annorlunda handling. En gammal man rymmer tristessen för en sista resa till romantikens stad Venedig, där han blir förälskad i en ung pojke. Trots att en besatt till pojken växer fram med tiden, betraktar Aschenbach honom bara på avstånd. Hela den gamla mannens tankeverksamhet upptas av pojken Tadzio och hans gudomliga skönhet. Men han vågar aldrig gå fram och tala med pojken. Jag har därför fått känslan av att Aschenbach är förälskad i Tadzios livliga ungdom, skönhet och perfektion och inte I honom som person. Jag tror att han önskar så innerligt att han vore lika ung och livfull som Tadzio att han blir förälskad i hans utseende.

Jag är övertygad om att Aschenbach är medveten om att de är hans sista resa och att han har ångest inför detta, trots att han inte vill erkänna det för sig själv. I början när Aschenbach sitter på färjan till Venedig ser han en äldre man i ett yngre sällskap. Mannen i fråga har gjort att för att dölja sin ålderdom till det yttre och ser vid snabb anblick ut att vara i samma ålder som de yngre männen i hans sällskap. Aschenbach genomskådar honom dock med hånfullhet och föraktfullhet. Det är uppenbart att han tycker att man ska acceptera ålderdomen istället för att klamra sig fast vid ungdomen. I slutet av novellen tycks hans åsikt dock förändrats, eller så vågar han äntligen erkänna för sig själv hur kan egentligen känner. Då genomför Aschenbach själv en likadan, föryngrande förändring som mannen på båten. Han går till en frisörsalong där han sminkas och får håret färgat svart. Här framgår det så tydligt hur desperat Aschenbach försöker klamra sig kvar i livet och ungdomen.

Jag har länge funderat på vad bokens tema kan vara. Om det är homosexuallitet, ensamhet, flykt eller ålderdom. För alla tre passar i min mening in på temat i novellen. Främst tycker jag dock ensamhet och flykt är de mest passande temana. Aschenbachs ensamhet görs sig hela tiden påmind i novellen. Han är medveten om att han snart ska dö och han är helt ensam. Därför tror jag att han på något vis lever sitt liv genom Tadzio, eftersom han är precis det han själv vill vara. Han flyr från sig själv och från sin livssituation. Dels genom att resa till Venedig, dels genom förändringen han genomgår i slutet. Jag tror det kan finnas flera budskap i texten. Thomas Mann kanske vill visa att det inte spelar någon roll hur framgångsrik man är om man inte är lycklig, utan att allt som egentligen räknas är att man har någon som står en nära. Att ensam faktiskt inte är stark och att man inte kan fly från nuet.

Jag tror att inte att Thomas Mann har hämtat mycket inspiration från den grekiska klassiker och den grekiska mytologin. Novellen rymmer många, långa poesiliknande utdrag om grekiska gudar som Eros och Faidros. Jag nämnde även i förra inlägget att symbolspråket består till stor del av långa metaforer som klart och tydligt syftar på den greksiska mytologin. Man märker även på hur de gamla grekernas synen på mannen avspeglas i novellen. I antikens grekland ansåg man inte att kvinnan var mycket värd och homosexuallitet var ett vanligt, och relativ accepterat, fenomen. Jag ser även en koppling mellan de grekiska statyerna och hur Tadzios utseende beskrivs. Det känns som Tadzio skulle ha kunnat vara modell för en staty i antikens grekland då de har samma vackra och raka drag som en typisk grekisk staty brukar ha.

Jag tycker att “Döden i Venedig” är en svår, men mycket skickligt skriven novell. Men jag tycker inte att den är särskilt relevant idag. Det är en intressant berättelse skriven av en otroligt duktig författare. Språket är vackert, men alltiför komplicerat och utförligt för min smak. Det känns alltför gammaldags och temat för långt borta för att kunna beröra mig på samma sätt som de kanske skulle berört en gammal person. Idag finns det så otroligt mycket ny och intressant litteratur som känns betydligt mer intressant och relevant att ta del av än “Döden i Venedig”. Jag tror Thomas Manns verk kommer finnas kvar i framtiden och läsas av mycket allmänbildade, äldre personer. Tyvärr tror jag inte att hans verk varken uppskattas, eller någonsin har uppskattats, av personer som inte passar in i den kategorin.

Agnes Hedin

Vägen till huvudmålet är det som räknas...

2009-11-09T09:07:00.000-08:00

Nu är den färdigläst! ”Döden i Venedig” har kommit till det som väntar oss alla – slutet. Så även för Aschenbach och hans liv, som efter en mardröm och insikt fick honom att avlida på sista sidan.

Sen förra stycket vi läste så måste jag säga att jag är imponerad över hur man, efter många om och men, kommit fram till något dramaturgiskt och spännande. Nästan alla miljöbeskrivningar är som bortblåsta och kvar står en fantastiskt (djup) skildring av Aschenbachs liv och rädslor. Känslor och rädslor som han verkat brottas med hela livet, som nu på ett vackert sätt bekräftats i en dröm av djupaste slag. Kanske förstod han inte riktigt själv vad drömmen försökte säga? Kanske förstår ingen av oss vad det egentligen var som var döden för Aschenbach? Om det var rädslor, sjukdomar eller ångesten som innebör något för honom personligen, då det var dessa saker som blottade sig för honom under hans sista dagar i livet.

Vi kan under stycket läsa om en mycket bred bild av sjukdomsskräcken som vår huvudkaraktär verkar vara som besatt av. Det är som om han inte riktigt kan sluta fråga folket runt om i Venedig ifall staden faktiskt håller på att drabbas av en sjukdomspandemi. Kunskapen och faktan om alla möjliga sjukdomar är något som han verkar suttit på och samlat till sig under hela sin livstid. Om Aschenbach levt i dagens samhälle hade han varit en sån som fått kallsvettningar och legat klarvaken av oro på nätterna på grund av nutidens största rädsla – svininfluensan.

I romanens tidiga skede försökte jag inbilla mig själv att Aschenbach som person var en varm och överintellegent mys-farbror; kanske något som inte riktigt stämmer överens med personen han visar sig vara i detta slutgiltiga stycke. Att han som person förändrats kan vara rädslan för sjukdomen, men även hans kärlek? Var han en varmare person i början för att man inte visste bättre, eller är det karraktären som förändrats under sin resa? Visst har vi beskådat en karraktär som utvecklats, men frågan är egentligen om det var till det bättre eller sämre?

Under vistelsen blev han kär i Tazido, något som vi redan konstaterat. Vad jag hade hoppats på var att bägge personerna skulle våga ta det där avgörande steget på vägen till kärleksbesvarandet; något som skulle ha lyft hela romanen till en helt ny nivå. Men kanske är det för ”klichigt” av Thomas Mann att låta dessa personer få varandra på slutet, som vilken romantisk komedi som helst. Kanske var det ett mode, ett knep, för att bevisa det faktum att under denna tid var det inte lika lätt att visa sin kärlek på ett öppet plan. Det är dock synd att det inte sker mer mellan Aschenbach och Tazido; jag känner att kärleken inte spelar lika stor roll i romanen pga. detta. Istället är en analys av Aschenbachs rädsla för sjukdomar något som jag som läsare skulle få ut mer av efter en analys och vidare funderingar kring...

Var är då buskapet med ”Döden i Venedig”? För mig är inte temat homosexualiteten som tas upp mellan Aschebach och Tazido som främsta punkt, eller det syfte med en roman (lång novell) som Thomas Mann skrivit. Istället ser jag den ständiga konflikten i Aschebachs huvud som får mig att grubbla över Döden i Venedig. Han lider av en identitetskris trots sin höga ålder, och det är något som han inte kan komma undan. De känslor som han väcker liv i på hans ålders höst är något som han bara hinner skrapa lite på, något som han aldrig får tid att utveckla. Frågor som kommer upp i huvdet för mig är sånna som: hur skulle hans liv sett ut om han funnit dessa åsikter och sidor hos sig själv i ett tidigare skede? Det är något som jag tänker på, något som jag verkligen hoppats på att få veta under de sista sidorna i boken.

Eftersom svaret på mina frågor aldrig kommer befrågas så väger jag in detta i vad jag får ut av boken, vad förhoppningsvis Thomas Mann försökt få ut boken och perspektivet att se det på. För ibland tas den där tiden bort, den som man alltid ser som självklar. Den extra dagen innan hemresa, då man inte gör något annat än att packa, det är den tiden som är lika gyllene som huvudmålet med vår resa. Vad Thomas Mann försöker berätta är kanske att det inte är det där slutmålet som är viktigast; när man står där på Markusplatsen i Venedig och beskådar de man kom dit för att uppleva. Istället är det resan som tar dig till ditt mål som är viktigast, då du planerar och bestämmer hur du vill att just den stunden på Markusplatsen ska bli. Det gäller att våga göra en sån resa, planera, packa och åka iväg för att nå slutmålet du har tänkt dig. Annars kommer du aldrig få veta hur du skulle agerat i en sån situation. Annars kommer du aldrig får reda på hur du skulle vara som person, efter din resa. Om bara Aschenach vågat ta det där steget så skulle han kanske funnit den där personen som han inte riktigt visste om han var. Då skulle han stå där och gjort en fantastisk resa! Men så blev det inte. Döden han först och förstörde allt det som så underbart kunde blomstrat i hans liv. När du står där och ser tillbaka på vägen som tog dig dit, för det är den som är allra viktigast och skapar oss som personliga individer i ett liv fullt av hinder på vägen.

Markusplatsen i Venedig.

Döden i Venedig - tredje

2009-11-01T15:47:00.000-08:00

Efter ännu kommit ett varsel vidare i den korta och omfattase romanen Döden i venedig så har man fått en del funderingar och känslor har slagit en.

Jag kom på mig själv när jag läste boken jag aldrig ifrågasatt Aschenback om hans läggning och dena visa sanningen om hans pedofili - vilket är väldigt tydligt i boken. I boken så blir allt så lätt och självklart, bilden är ju egentligen att en äldre man attraheras av en ung pojke och på något vis lycks Thomas Mann beskriva det med ett sådantr vackert upplägg att det inte blir varken fullt eller onormalt. Istället blir det en fin kärleksberättelse och man vill undermedvetet att de två individerna skall finna varandra trots omständigheterna och kosekvenserna, man ser helt inte dem för allt är så förtrollade skrivet att man tilllåter Aschenback att utvinna sina käslor.

För att inrikta sig på den verkliga personen som skrivit boken som jag själv brukar förblanda med huvudpersonen, Aschenback själv - jag tror fortfarande att det finns en viss koppling till självbiografi i romanen. Författaren Thomas Mann är född i Lübecck den 6 juni 1875, för att vara specifik. Thomas växte upp i en medelstor familj, där inkluderades fyra syskon vara av en bror som också kom att bli en stor författare. Det sas dock finnas en viss utlig spänningen emellan de båda bröderna. Han beskrev sin bardom kort sagt "omhuldad och lycklig". Han främst, största utgåva blev den nobelpristagande romanen "Huset Buddenbrook". De två andra, större böcker han skrivet är "Docktor Faustus", 1947 och denna "Döden i Venedig", som kom ut 1912.

Som andra tidigare nämnt är det faktum att han skriver om ämnet homosexualitet och pedofili som om det vore accepterat och inget att ifrågasätta, man får inte heller glömma att det är 1900-tal när romanen blev skriven - vilket gör faktumet betydligt omständigare. Ville Mann kanske ifrågasätta samhället genom att skriva allt så självklart och nonchalant som möjligt och jag själv som jag tidigare nämnde i inlägget, undermedvetet accepterade det. Eftersom Thomas Mann tydligen själv varit bisexuell så såg han på ämnet annorlunda än vad de flesta runt denna tid gjorde och på så vis blev skrivandet hans sätt att i smyg leva upp till sina attakrioner och behov. Det är ju inte heller helt ofattbart att han skriver om egna erfarenheter och han gör det med en glimt i ögat - boken blir som en öppen och underhållande cirkus där Mann själv är direktören och sätter ut pjäser som han sedan spelar men också själv fascineras av.

Jag fastnade för ett kort stycke då han beskriver konstnärligt den ofattbara och starka känslan men även simpla ordet - kärlek.

"Skulle vi icke förgås och förbrinna av kärlek så som Semele en gång gjorde för Zeus? Så är skönheten den invigdes väg till det gudomliga - endast vägen, endast ett medel, Min lille Faidros."

Jag kan inte riktigt sätta en förklaring till varför jag stannde upp när jag läste denna mening och den kändes så stark och trogen på något sätt. Det fanns fyllda sidor då allt plötsligt kopplades till grekiska gudar och dess levnadssätt. Jag personligen tyckte det blev som att läsa någon slags greksik mytologi där den vackra pojken blev någon oslgbar och obefentligt vacker gud som inte gick att ta på direkt men var gudomlig att skåda. Ibland blir det nästan jobbigt att läsa gång på gång hur vacker den unga pojken är. Hela tiden väntas man att Aschenback skall ta initiativ att gå fram till honom men blir gång på gång besviken av hans förnufft och blygsamhet.

Självklart anser jag att det finns realisminslag i romanen, jag tror ju till och med att författaren har tagit med inslag från sina enga erfarenheter, så det är ju en själsklarthet. Sedan att han överdriver en del saker en aning med en viss symbolism som präglar sidorna var och varannat stycke - men som ger romaan en viss charm och egendom. Eftersom ämnet homosexualitet bland annat tas upp och då han gör det på ett nästan bekvämt, naturligt sätt som får en att känna sig trygg i ämnet - så får även romanen en anknytning till naturealism.

Hanna

Vem är vem?

2009-11-01T12:13:00.000-08:00

Mitt föregående inlägg avslutades med att Aschenbach hade bestämt sig för att han var tvungen att resa, jag skrev då också att jag valde att avsluta att läsa där för att någon form av spänning och nyfikenhet skulle börja cirkulera. Detta stycke jag har läst nu inför det tredje blogginlägget har gjort att mitt intresse för boken har börjat tyna bort, allt detta om hur det ska gå och vad som ska hända och vad en berättelsen egentligen har för mening finner jag inget intresse av att veta. Jag känner mig inte längre som en upptäckare bland raderna utan mer som en skoltrött pessimistik gymnasielev.

Av dessa näst intill tre fjärdedelar jag läst av Thomas Manns ”Döden i Venedig” kan jag dra slutsatsen att detta är en berättelse om författaren Gustav Von Aschenbach som blir förälskad i en ung pojke vid namn Tadzio under sin vistelse i staden Venedig. Hans djupa förälskelse över Tadzio går inte att hindra på något vis, inte psykiskt iallafall. Även om han drömde erotiska drömmar om Tadzio så får han aldrig fysisk kontakt med honom.
Eftersom jag har vetandet om att Thomas Mann föddes 1875 kan jag nästintill dra slutsatsen om att skriva en berättelse om en gammal man som blir förälskad i ett barn måste varit ett djärvt steg att ta. Då man på den tiden mer såg homosexuellitet på en och samma grad av psyisksjukdom som pedofili, och att blanda två saker som homosexualitet och pedofili i en berättelse på denna tiden får mig att börja fundera på vart man får idéen att ens skriva något liknande. Vill man dra upp märksamhet till sig och sticka ut från mängden eller vill man ge en vinklig att man inte kan se på någon om personen i säg kan ha dessa förbjudna, osunda tankarna om ett barn?
Jag läste att det tydligen framkommit att Thomas Mann själv var bisexuell och utgick ifrån egna upplevelser när han skrev ”Döden i Venedig”, att han som Aschenbach befunnit sig på ett hotell i Venedig och blivit förälskad i ett barn, i Thomas Manns fall en 11-årig pojk. Allt detta framgick efter att Thomas Mann hade gått bort 1955, men hade ”Döden i Venedig” kunnat gå under namnet ” kanske ett av Manns mest kända verk” om man då visste att han skrev om egna erfarenheter? Det tål att diskuteras!

Om jag ska sammanfatta det här senaste stycket i boken jag har läst så bestämde sig Aschenbach att stanna på hotellet, och hans förälskelse till Tadzio blir bara större och större. Det är inga direkta dramatiska händelser i denna boken, vilket gör det lättare hänga med i dessa långa beskrivningar som börjar täcka sidorna igen.

/ Ronja

Döden i venedig - del tre

2009-10-25T10:47:00.000-07:00

Thomas Mann föddes år 1875 i staden Lübeck i Tyskland. Han kom från en fin familj och hade fyra syskon. Hans äldre bror Heinrich Mann var även han en framstående författare och det sägs att det ofta uppstod en rivalitet mellan de båda bröderna. Thomas Manns första roman var Buddenbrooks, som han fick nobelpriset i litteratur för år 1929. “Döden i Venedig publicerades år 1912. Exakt när berättelsen utspelar sig får man som läsare aldrig reda på. I inledningen får vi dock reda på att novellen utspelar sig någon gång under 1900-talet. Under den tiden vare balkankriget i full gång och första världskriget höll på att bryta ut. Kriget och oroligheterna nämns dock bara väldigt kort novellen. När det nämns är Thomas Mann är väldigt neutral till situationen, trots att han borde varit påverkad då Tyskland var ett av de drabbade länderna.

“Döden i Venedig” har en minst sagt unik handling för att vara skriven för nästan hundra år sedan. Att skriva öppet om homosexuallitet, och kanske rentav pedofili, på den tiden var väldigt tabubelagt. Hur kommer det sig då att Thomas Mann vågade sticka ut från mängden och där med riskera sin karriär, för att skriva om någonting sådant? Jag har fått intrycket av att Thomas Mann berättar om en del sig själv när han skriver om Aschenbach, eftersom deras personligheter verkar likna varandra. Jag tycker det är uppenbart att Aschenbach inte bara beundrar pojken Tadzios skönhet, utan att han är attraherad av honom. Utförliga beskrivningar om pojkens oerhörde perfektion återkommer på var och varannan sida. Ett exempel på en typisk beskrivning:

”Vilken behärskning, vilken precision i denna spänstiga, ungdomligt fulländade kropp! Men den hemlighetsfulla stränga och rena vilja som hade skapat detta gudomliga konstverk – var den inte välbekant och förtrogen för honom, konstnären? Var den inte verksam även hos honom när han, fylld av behärskad lidelse, ur språkets tunga marmor frigjorde den ädla form som hade levat i hans fantasi och uppställde den för människan som en förebild och spegel för andlig skönhet?”

Tadzio upptar Aschenbach hela värld och tankeverksamhet, trots att de inte ens talat med varandra. Fast han kanske inte vill erkänna det för sig själv eller ens förstått det, tror jag att Aschenbach är bi- eller homosexuell. Då jag fått uppfattningen att mycket av karaktären Aschenbach är självbiografiskt, kan man tänka sig att Thomas Mann även han är bi- eller homosexuell. Kanske levde Mann ut sin tabubelagda läggning genom sin novell? Hans fru har vid ett tillfälla sagt att novellen delvis är sann. Ett år innan novellen publicerades var makarna Mann på vistelse i Venedig och där fanns det en pojke vars vackra utseende fängslade Thomas Mann. Jag tror också att Thomas Mann ville provocera och få uppmärksamhet genom att skriva om ämnen som homosexuallitet - och därmed öka acceptansen för folk med samma läggning som han själv.

“Döden i Venedig” präglas i min mening främst av realism, men även av naturalism och symbolism. Novellen är skriven i realistisk stil eftersom verkligheten och samhället avbildas precis som det är utan några övernaturliga inslag. Symbolismen genomsyrar på ett annat sätt berättelsen då Thomas Mann använder sig av mycket metaforer och symboler som i nästan alla sammanhang syftar på grekiska gudar. Naturalismen kan vi se genom att tabubelagda ämnen som homosexuallitet, och till och med pedofili, beskrivs med stor öppenhet och ödmjukhet.

Agnes Hedin

Vägen till nobelpriset är genom att trotsa Wikipedias läror!

2009-10-22T10:09:00.000-07:00

Thomas Manns och konstnärliga beskrivningar är lika massiva som allt skolarbete, den saken är konstaterad! Helst ville jag inte börja läsa igen efter allt pluggande, utan bara krypa under täcket och sluta mina trötta ögon för ett tag. Men vad gör man inte för litteraturen? ”Döden i Venedig” är ju intressant, så visst läser man, även om det är väldigt sövande...

Thomas Manns sätt att formulera sig genom sina texter är unikt, det är något som vi alla redan konstaterat. Stämningen är liksom magisk när man läser. Allt är så extremt unikt att man nästan får känslan att man befinner sig i en annan tid. Om jag skulle gissa så tror jag dock att boken utspelar sig någon gång under 1800-talet, precis då Thomas Mann själv levde. Hela miljön runt omkring Aschenbach känns så mogen men samtidigt ganska avslappnad, med tydliga klasskillnader i samhället.

Det var i Lübeck den 6 juni 1875 som vår nobelpristagare föddes, och efter det började karusellen kring hans liv. Inte bara hans homosexualitet har uppmärksammas, utan även hans familj, hans något absurda citat och dagboksanteckningar som folk intresserat sig i. I detta stycket ur kortromanen så tror jag faktiskt att jag kommit på hur Mann lyckas framföra sina ord på ett sådant unikt och magiskt vis. Allt tack vare lite begrepp och en realistisk diskussion i programmet ”Bokcirkel” i P1. Det var då begreppen symbolism, realism och naturalism togs upp som jag faktiskt kunde lösa mysteriet.

I Manns texter så använder han sig av alla dessa litterära stilar i en salig blanding som faktiskt blir otroligt bra! Det är inte insnöat på en viss miljöbeskrivning, om hur grått allt är, utan texter blir väldigt levande då han använder sig av liknelser i form av symboler som t.ex. ”det svaga sorlet från det nattliga havet rörde vid känsliga strängar i själen”. Hans trovärdiga ”vardagshändelser” är de som kommer i beskrivningar ganska snabbt, som när Aschenbach åker båt mellan olika öar. Han nämner inte alls hur detta går till i någon vidare detaljerad beskrivning. Dock upplever jag som läsare detta väldigt skarpt eftersom det är en sådan kontrast till de övriga litterära begrepp som bearbetas i meningar efter dessa ”vardagshändelser”. Mann lyckas även blanda in naturen i många händelser och beskrivningar, även om det sistnämnda inte alltid är så tydligt.

Om jag slår upp litterära begrepp på Wikipedia (djävulens påhitt på internet) så finner jag denna mening: ”Naturalismen är alltså en specifik litterär rörelse som kan avgränsas idémässiga och idéhistoriskt, och skall inte blandas samman med allmänna begrepp som realism och ej heller med begreppet som det används i beskrivningen av andra konstarter, t ex inom filmvetenskap.” Väldigt intressant faktiskt, då jag tycker att Thomas Mann lyckas med att blanda in alla tre litterära rörelse begrepp. Svenska akademin verkar hålla med mig...

Det är i det exemplariska stycket på sidan 151 som jag tycker att det syns som tydligast hur Mann lyckas väva ihop alla tre litterära begrepp på ett otroligt skickligt sätt:
”Mot den silverdallrande blå horisonten avtecknade sig de rostfärgade segeldukarna som hade spänts upp bakom badhytterna och i vilkas skarpt avgränsade skugga de badande tillbragte dagens hetaste timmar. Men även kvällarna var härliga; de doftade balsamiskt från blommorna i parken, stjärnorna skred långsamt fram på himlavalvet och det svaga sorlet från det nattliga havet rörde vid känsliga strängar i själen. En sådan kväll gömde ett glädjande löfte om en ny solskensdag med en behaglig omväxling i den sysslolösa tillvaron och med otaliga lockande möjligheter som slumpen kunde föra i ens väg.”

Visst kanske inte naturalismen är huvudsaklig just i detta urval, men det finns många fler exempel om hur naturen tas upp på ett litet speciell t sätt, och då tänker jag på Aschenbachs beskrivningar om kärlek några sidor efter detta. Det är först nu som jag som läsare får det bekräftat, även om det kanske inte står väldigt tydligt. Hela tiden som romanen utspelar sig under är väldigt strikt, och just detta ord beskriver Aschenbach väldigt bra själv. Charmigt är det när han beskriver hur Tadzio ler åt honom, och hur han blir tillsagd. Om det inte funnits något samtycke från Aschenbach sida så hade förmodligen ä ven han tyckt att detta var ett väldigt dåligt uppförande från pojkens sida. Men nu är ju inte så fallet, och det är det som får Aschenbach att sticka ut i sidan – plötsligt spritter det liv i den gamle mannen! Kärlekskänslorna och den positiva bilden av Venedig som kommit så plötsligt är allt tack vare hans nyfunna förälskelse. Hur det än slutar så tror jag att vår huvudperson fått känna på ungdomen på nytt. Något är levande igen, något är nytt och underbart för honom. Därför sitter jag och småler åt Aschenbachs upplevelser... om jag inte redan häpnats över de tre underbara begrepp som målas upp som en vacker tavla över blanka sidor.

Sofia Höglund

Thomas Mann, kallades han Gustav Aschenbach utav hans närmsta?

2009-10-21T14:05:00.000-07:00

Denna gång har jag kommit 3/4 in i långromanen av Thomas Mann, och jag måste säga att det var mer svårläst denna vecka än förra. Jag har insett att när Mann skriver personbeskrivningar som är konkreta går det mycket snabbare att läsa och komma igenom sidorna. Men när han väljer att komplicera allt för läsarna, såsom att jämföra havets vågor med olika sorters djur i olika fart, känns det lite väl krystat. Som att han vill förmedla att han kan vara väldigt konstnärlig i sina skrifter. Och det tycker jag att man kan vara utan att behöva vara så symbolisk som Mann är ibland.

Som jag nämnt i de tidigare inläggen, så får man för sig att Gustav Aschenbach minst sagt är bisexuell. Och efter dagens lyssning utav Bokcirkeln på Kulturradion så fick jag det bekräftat att Thomas Mann, författaren, också var det.
Man börjar tänka mer på det, och massa tankar poppar upp i huvudet. Kan denna långnovell vara en slags biografi? Skall detta vara baserat på en sann historia om själva författaren? Är detta skrivet nästan direkt efter att det skett?
Jag börjar med den senast ställda frågan. Jag tror faktiskt att den skrevs ganska så snart på efter att det skett, så jag tror inte det är så långt bak i tiden. Döden i Venedig skrevs 1912, så jag antar att detta har hänt i början på 1900-talet. Jag kan ha fel, men jag väljer att tro så, eftersom att jag känner att detta är i nuet på något sätt.
All denna öppenhet om homosexuella förhållanden skedde inte så ofta förr i tiden. Då menar jag mellan 900-talet fram till 1800-talet.
Under Aniken hade man dock en fördelning som var lika stor mellan homoxeualitet, bisexualitet och hetrosexualitet som nu för tiden. Det var mer acceptabelt, som man der på denna fördelning som ofta jämfördes såhär: Man/Man, Man/Kvinna, Kvinna/Kvinna. Man letade efter sin andra hälft, och för vissa var det en kvinna, och för andra en man, vare sig om du själv var kvinna eller man.
Jag läste detta i Haruki Murakami's bok Kafka på stranden. Tänkte jämföra lite med hur det var innan.
Sen så är Aschenbach i 40 års åldern, och om Thomas Mann var född 1875, och om detta nu är en verklighetsbaserad novell så ligger det väldigt bra till på tidslinjen, att det skulle kunna förfalla runt 1910-talet.

Tillbaka till Mann och hans verk om Aschenbach. Mann skrev Döden i Venedig innan Första Väldskriget. Det var ganska bra innan denna dåliga tid som skulle slå till 1914. Ingen visste att det skulle hända, men det jag vill säga med att den skrevs bara ett år innan är att det är en stor skildring om man ser på verket nu och på hur man såg på verket precis efteråt. Då hade man kanske fördomar om homosexualitet och väldigt symbolistika texter. Man ville ha ett nytt Europa, man kanske ville att folk skulle tänka mer annorlunda, mer hetrosexuellt.
Men hans böcker hyllas nu för tiden, till skillnad från hur det kan ha varit då. Det jag vill förmedla med denna kanske ganska så otydliga del av analysen av kontexten är att man förr i tiden inte såg på Thomas Mann's verk på det sätt som man ser på dem nu för tiden.
Det kanske har med att han vunnit nobelpriset, och att vi anser sådana som vunnit nobelpriset tidigt inom litteraturen, som författare till nutidens klassiker.

// Armin

#3 Surrealismen i homoerotiken

2009-10-21T13:23:00.000-07:00

Detta inlägget skrev jag för väldigt längesedan, men det låg i "utkast" så det var inte publicerat. Tänk så praktiskt. Men i vilket fall, det publicerades mycket senare än det skrevs. Och nu börjar det:

Senaste gånger jag skrev (inte fjanteriinlägget som publicerades) rörde jag lite vid att jag charmas av den härliga dubbelheten i varje ord Mann skrivit i sin bok, och jag kan inte trycka nog på den punkten. Jag njuter, hur töntigt det än låter, i fulla drag av dubbelbottnigheten och den humorn jag tycker mig kunna skönja där. Vissa skulle säger kalla det att inte förstå litteratur, men i dessa proletariatsromantiska tider får jag väl ända ta på mig tolkningshatten utan att ha ett enda högskolepoäng i rockärmen. Jag satt häromdagen och letade som en gam efter lik efter text som illustrerar det här, men det går nog inte utan att publicera hela boken, och då kommer jag ju se till att någonting som alla kan låna gratis i varje håla blir offentligt. Förlåt, jag ska skriva lite mindre flummigt så att ni kommer igenom det här och kanske hittar någonting att skriva M eller V om, för bakom alla fraseringar och ironier döljer sig en uppriktig ambition, även om den är väl kamouflerad.

Både Wikipedia och Cecilia berättade för mig att Thomas Mann skrev naturalism, realism och symbolism, men jag skulle vilja hävda att åtminstånde Döden i Venedig är mer surrealistisk än vad den är realistisk. Nu skriker varje nerv under era kranier "NEJ NEJ NEJ", men det knyter an till vad jag sa i stycket ovan, att det finns fler än ett lager på historian. Tur att det inte är exakt vetenskap så att ni kan motbevisa mig. Men den här boken handlar inte ett öre om "En man vid slutet av sin levnadsbana åker till Venedig och förtjusas i tysthet av en tonårspojkes androgyna skönhet" (Wikipedia) utan mer om hur det är att bli gammal. Delen om gondolfärden och beskrivningen av den (skrämmande ariska) polska gossen är perfekta beskrivningar, som får mig, en töntig sjuttonåring att förstå hur den gamla farbrodern känner att han ville någonstans i livet, och han hade vad han behövde för att betala för färden, men den förbannade och underbara gondoliären tar honom vidare, med syftet att höja taxan men Thomas (ja, vad ni än tror och vad än nobelpristagaren själv skrev så är det han, och inte någon Gustav von Aschenbach som sitter där i båten. Han är bara inkognito i den tryckta återberättelsen) njuter ändå av färden, och vad ska han med pengarna till när han väl är framme vid livet, eller kanalens slut, när han sett så mycket på vägen? Den polske pojken handlar säkert om en riktig pojke han föll för, men lika mycket om alla gubbsjuka gamlingar och hur det är att fortfarande vara ung även om huden är skrynklig och hjärnan är tung.
Pojken tycker jag är jakten på lyckan också. Ett drama som finns i allas liv än idag, alltså att man går i förskolan och får lära sig att på lågstadiet, där är det feeeeett. Sedan ser man killarna som går i femman, och de är så förbannat häftiga. Sedan ser man de som går i sjuan. Oh shit alltså, pubishår, vore livet inte häftigt om man hade såna? Efter det så var det alla femtonåringar som hade tjejer och fyllor, sedan var det gymnasisterna som hade meningsfull skola och skulle bli accepterade av vuxensamhället, sedan blir det att vara gift som ska vara så jääävla najs, och så ska man få ett bättre jobb, och sedan så ska man bo i det där huset och inte betala någon hyra alls och åh då kommer man ha så mycket tid över och man ser alltid alltid alltid den där blonda, vackra pojken, som ju är en symbol för lyckan, han står alltid nära, men man tar "rätt" steg för att kanske komma i närheten och så kommer det bli så himla fint och allt kommer vara så jävla jävla jävla bra och så dör man helt plötsligt.

Sedan kan jag vara helt ute och cykla, den kan handla om en gammal gubbe som gillar småpojkar lite för mycket, helt realistiskt och enkelt.

Någonting jag tänkt på är också att han ju faktiskt är gay, och har inte samhället utvecklats från att vara gaybashers only till att det nu är ganska ok att tända på vilka människor man känner för? Enligt den logiken så borde ju Mann fått spöstraff i början av nittonhundratalet då boken kom ut? Istället fick han nobelpris, och han var ganska öppet bisexuell? Kan det kanske, lite utanför ämnet nu, vara så att homofobin tog tag i europa och amerika mer under 20-30-40-talen och sedan svalnade efter det, och innan dess var ganska ok, precis som det varit under olika perioder i historian? Kommentera gärna en rad om jag har fel om det!

Martin Josefsson

Det ni egentligen vill veta. Saker om mig, alltså. (OBS OBS OBS IRONIVARNING!)

2009-10-21T13:00:00.000-07:00

Innan jag krystar ut några djupare analyser om de sidorna jag läst senaste tiden (och arbetet som avbröt mitt maratonlopp genom Nietzsches best-of-samling) ska jag berätta lite om mitt vardagsliv. I foton. För att ni är så intresserade. Stilnivå?

Det som finns på min vägg, och i många svarthåriga trettonåringars hjärta. Jag gjorde upphovsrättsintrånget att kopiera hela novellen först, för biblioteksväsendet hade inte en kopia över, men när jag åkte tåg gav jag bort min kopia. Till en flicka som älskade Tokio Hotel.

En stulen tidning och en röd ukulele. Allt man behöver för att klara sig som hemlös.

Ett näste av attiraljer, och detta är överflödiga detaljer, men vill du ha någonting nyttigt så ät alger. På riktigt alltså, det finns snuskigt mycket vitaminer och allt annat som själens boning är byggd av, man kan om man vill klara sig med att äta bara alger, har jag hört det säger.

EXÖEXÖ GÖSSÄP GÖRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRRL

Ja, det var Martin som skrev det här, men snart så kommer lite betygsunderlag levererat från historiens och skriftens födelse till en cancerframkallande wifi-anslutning nära dig!

Aschenbach på sin resa

2009-10-20T17:15:00.000-07:00

När jag inledde min läsning av Döden I Venedig så tyckte jag den var svårläst, jobbig och var tvungen att läsa igenom de sidor jag redan läst på gång för att förstå vad det egentligen stod. Efter att nu läst yttligare femton sidor och på så vis tagit mig till novellens mitt är det ett ypperligt tillfälle att använde det kända biblotikarieyttrycket - ge boken en chans. För det var tur att jag gjorde, den var svår till en början, som när man för första gången smakade på sommarens nya glass - till en början ångrade man sig att man inte köpte som till vana sin favorit men efter att slukat i sig halva så märker man att det var gott med någonting nytt. Sedan så ska man kanske inte dra paraleller med en ny sorts glass och ett Thomas Mann-verk, vad jag ville säga var att jag nu funnit novellen mycket intressantare än vad jag trott jag skulle göra.

Alla de överdrivna personlighetsbeskrivningar får en slags charm och jag kan inte hjälpa att roa mig hur Aschenbach hela tiden delar in alla människor han ser i olika slags kategorier. Han antingen gillar det han ser eller så anser han sin åsyn vara avskyvärd. På så sätt tar han endast upp positiva saker, som när han för första gången ser den polska pojken. Det blir som en dikt av de vakratse han skådat, allt omkring pojken är ovesentligt och grått, men pojken beskrivs som en gudagåva. För att sedan jämföra då han iaktar den äldre och snobbiga mannen på färjan, det är inte någonting om hur resan var, endast korta ord om hur landskapet beskådas några enstaka gånger. Under hela resans gång får man veta hur det befinner sig en man på färjans däck som Aschembach stör sig kolosalt mycket på. Det går inte att undgå på hans sätt att betrakta mannen, hans överklassiga och starka självförtroende, samt hänslynslösa sätt att fördömma folk på.

Det är som att Thomas Mann tagit folk han hatat och älskat i verkligheten, gett dem en karaktär i boken och genom det lägger hans ev viss tyngd på sitt beskrivande av dem. Det blir att man direkt får en negativ eller positiv vibb av dem. Jag tror att en del i boken har författaren själv upplevt och som jag nämnt i tidigare inlegg, så finns det en del liknelser i Thomas Mann och Aschenbach.

Det som jag ibland kan finna lite jobbigt på grund av vana, är alla dessa korta miljöbeskrivningar. Man väntar på att det ska bli en fortsatt detaljering för omgivningen precis som karaktärsbeskrivingarna, men de kommer aldrig. Man får istället låta fantasin flöda och får sig en rejäl dos upprättning om hur en deprimerad, ettrig och självbelåten gubbe prisar och undervärderar, som om han vore hans allsmäktige själv.

2009-10-13T08:58:00.000-07:00

Detta inlägget blev lite försenat, vilket beror på att jag gav bort kopiorna jag satt och läste till en på tåget i helgen, så att hon inte skulle vara sysslolös. Så kan det gå om man inte håller för hårt på äganderätten! (kan tilläggas att jag vänstat lite med andra böcker, det är så svårt att hålla sig till en när man faller för så många).

Innan jag tar itu med allt jag har att skriva här måste jag säga: Aschenbach är en så förjävla snuskigt skön snubbe, han är så underbart bitter och omfamnar ensamheten med melankolins spinkiga med starka armar så att jag bara vill ta med honom i en gondol till en öde ö där vi sitter och är pretantiösa tills svälten tar oss döda, för vad finns det egentligen som skulle vara bättre?

Döden i Venedig är härligt skriven, mitt i berättandet avbryter Mann för att halft kontemplera över livet i sig och halft över Aschenbachs öde.

Gustav Aschenbach åker gondol.
"Den ensamma och tysta individens iakttagelser och upplevelser är på samma gång vagare och bestämdare än sällskapsmänniskans, hans tankar är allvarligare, mer särpräglade och inte utan en anstrykning av melankoli. Bilder och iakttagelser som lätt skulle kunna avfärdas med en blick, ett skratt, ett litet samtal sysselsätter honom orimligt starkt, fördjupas under tigandet, blir betydelsefulla, blir upplevelse, äventyr, känsla. Ensamheten befrämjar det originella, det djärvt och egenartat sköna, diktningen."

Om någon undrar så har jag säkert läst för långt, men det är inte svårt då texten inte är mer än sextio sidor, så jag vet egentligen inte vart vi ska vara.

De här små reflektionerna ger en drömsk känsla, som om hela berättelsen är höljd i en dimma på vilken det projiceras en massa saker. Jag förstår varför Mann får priser. Gustav Aschenbach är en ensam man, han är säkert ett alter ego för vår käre författare, och utan att försöka vara pretantiös kan han vara i nivå med Nietzsche. Nej nu blev det pretantiöst ändå.
I vilket fall, jag tror att Gustav känner att allt inte blev bra bara man blev gammal, att inte ens inre automatiskt städades upp när trettioårsribban sprängdes och tårtljusen blåstes ut. Åtminstånde inte för de som är ensamma med sina ibland melankoliska tankar, som han så fint beskriver.

När jag började läsa boken höll jag på att gå under över hur tråkiga bokstäver kunde bli, men det tar jag tillbaka nu. Det är härligt att även i en klassisk bok så är inte beskrivningarna milslånga utan miljöbeskrivningarna säger kort och koncist vad som är, och resten är upp till fantasin. Personbeskrivningar saknar nästan helt, tycker jag, men det gör absolut ingenting eftersom att jag tror hela boken är ett enda navelskåderi. Och navlar är ibland väldigt vackra.

Martin Josefsson

Aschenbach och känslorna

2009-10-11T17:14:00.000-07:00

Vändpunkterna sen jag läste sist är inte många, men ack så betydelsefulla. Jag känner att man genom ytterligare 15 sidor fått veta massor av med saker, men även hur svårt det verkar vara att faktiskt lära känna Aschenbach. Trots att han är en rund och fyllig karraktär och huvudpersonsinnehavare så är det något med honom som aldrig kommer fram. Kanske är det så bara för att han inte vet riktigt själv? Hans utseende och hans ensamma livsstil är jag numera välbekant med, men vad är det egentligen som får Aschenbach att gå upp på morgonen? Vad är hans drivkraft? Sida efter sida beskriver hur han varken gillar människor, hur han är trött på ensamheten, och även miljön han bor i... men inte gör han någonting åt det.

Vinklingen är helt ur Aschenbach egna perspektiv, och mycket känslor beskrivs och skapar en stämning som är väldigt personligt. Miljön är något som är väldigt viktigt för vår huvudperson, och det är så han upplever världen.

Här har vi ett tydligt exempel på att även äldre människor kanske inte känner sig så väl som de borde. Inte när det kommer till vår karraktär i alla fall. Det är någon abstrakt känsla inom honom som han inte vill ta tag i eller bearbeta. Denna känsla beskrivs tydligt då han får syn på den gudalike pojken på hotellet i Venedig. ”Aschenbach lyssnade med slutna ögon till den sång som började ljuda i hans inre, och på nytt tänkte han att här var det gott att vara, här ville han stanna.”Det som Aschenbach beskriver här är hur han av någon konstig anledning lugnas av att titta på den vackre polske pojken, och hur hans humör förändras därefter. Kanske är det bara så att han inte vill tänka på varför han känner så, om det finns någon speciell anledning, utan han låter tanken går vidare. Det är här jag tror känslor för det andra könet kommer in i ”Döden i Venedig”. För det är ju ingen hemlighet om att det är just det som boken handlar om. Om man inte hört det förut så märks det tydligt på sättet Aschenbach beskriver hans ögonsten i Venedig.

Nog om Aschenbach för den här gången! Nu återvänder vi till Thomas Mann sätt att uttrycka sig i ord, vilket jag redan nämnt, är fantastiskt. Det är en dramatisk stämning som han lyckas bygga upp, nästan hela tiden. Lager-på-lager-byggandet med hjälp av miljöbeskrivningar, personbeskrivningar och historiskfakta är något som måste tagit lång tid att skapa, för det märks i dramatiken! Kanske är det just det som håller en vaken och nyfiken som läsare, då händelseförloppet är så gott som obefintligt. Ändå är det (nästan alltid ) något som rycker, att man vill fortsätta läsa om får Aschenbach och hans tankar och värderingar. För det är just det man är ute efter; en djupare förståelse i huvudpersonen, som jag ännu inte lyckats få i mitt grepp...

Sofia Höglund

Det är nu det börjar, men utan "min" Aschenbach...

2009-10-11T12:28:00.000-07:00

Aschenbach är framme, han har nått sitt mål - Venedig, han har anlänt till den plats han skall komma att tillbringa sin semseter.
Den Aschenbach, mannen som jag fick lära känna dem första sidorna, vilken jag beskrev i mitt första inlägg, han efterlyser jag som spårlöstförsvunnen för en stund. Den nya mannen som fyller sidorna är en man som inte alls har hamnat på ett dystert nästintill obesökt hotell där han druknar i sin deperimerade livsåskådning och i alldeles förtänkta tankar, vilket jag förutspått. Nej, inte alls, det är en livsfylld person som rimmar bra ihop med ordet passion, han har hamnat på ett hotell som fylls av välklädda familjer, som speglas mot havets vågor som slår upp längst den fina sandstranden som präglas av ordet ”turistkänsla”. Aschenbach verkar plötsligt glad, trivsam med livet och har rutiner som anses som vardagliga. Han verkar helt plötsligt snäll och jag vill låna Sofias känsla om att han är en ”mysfarbror”. Jag kan dock ha tolkat hennes definition av ”mysfarbror” fel, men det är det ordet som sammanfattar den nye Aschenbach bäst. Jag saknar att veta och kunna tolka hur han känner över allt dåligt, för det känns plötsligt som det inte finns något dåligt alls i hela världen för denna ”nya Aschenbach”. Ja, ni får förlåta mig att jag inte kan samföra de två Aschenbach till en, då jag någonstans måste skilja dem åt för att finna den ”gamle Aschenbach”, han jag lärt känna och trivs med.
På det hotell, vilket Aschenbach befinner sig på, finns en person som jag känner spelar en stor roll i Aschenbachs förändring. En fjortonårig pojke som får Aschenbach på fall, något så vackert han aldrig någonsin skådat, något så oskuldsfullt och förbjudet. Jag skrev i slutet av mitt förra inlägg att jag gillade sättet författaren förlöjligar allt folk runt omkring Gustav Von Aschenbach och sättet Aschenbach själv ser på dem, men allt detta hånande har mjuknat och allt känns plötsligt så varmt och snällt. Att Aschenbach är kär går absolut inte att ta miste om, denna kärlek till denne unge pojk spelgar av sig så grovt att hela Aschenbachs atmosfär blir försnällad. Känslan av deperission, allt dåligt, allt som fanns att klaga över, har botats av förälskelse i ren pedofili. Att någonstans veta att Aschenbach skulle kunna vara pojkens farförälder får en mer att ta avstånd och spy, än att vilja följas av den förälskade och mystiska stämningen.
Att allt detta hånande i beskrivningen av karaktärer har mjuknat och att allt plötsligt är så varmt och snällt runt den ”nya Aschenbach”, ser jag som en stor nackdel då det var något av de få saker som förgyllade min läsning. På något sätt har det ändå ersatts med att berättelsen börjar kännas mer och mer som en berättelse, och känslan av att vilja veta mer och läsa sig till obesvarade frågor som snurrar runt i huvudet börjar bli till längtan.
Det hände plötsligt något med texten samtidigt då all denna fokus låg på beskrivning av hotellets gäster och denna pojke, all miljöbeskrivning uteblev. Kanske är det ett obehag om att inte veta vad jag ska skriva om, eller rättare sagt hur jag ska beskriva allt runt om, som spelar roll, då detta inlägg skall beskriva miljö och stämning. Att säga att Thomas Mann har för få beskrivningar är väl lite att trampa sig själv på tåna, men isåfall får jag stå ut med den smärtan, för det jag saknar nu är en korrekt miljöbeskrivning. Jag får upp min egna bild av hotellet han befinner sig på, men det ändras hela tiden då det allt mer känns som ett familjehotell på Gran Canaria.
Den ”nya Aschenbach” dominerar inte i hela texten och till slut finner jag det jag sökte, finner den ”gamla Aschenbach”, då det plötsligt känns som masken har ramlat av, i samma stund som han tog i land i San Marco. ”Det var dock denna promenad som kom att medföra en fullständig omsvängning i hans stäming och beslut”. Allt detta som man trodde denna nya Aschenbach skulle trivas med, liv på gator och torg, folk, resturanger och försäljare, fick ett tydligt slut då denna ”fullständiga omsväningen” skedde. ”Till slut kom han till ett tyst ställe, en sådan där skenbart bortglömd och förtrollad plats, som man kan finna i standes inre, satte sig på brunnskanten, torkade pannan och insåg, att han måste resa”.
Ja, jag valde att avsluta min läsning här, då jag ville skapa någon form av spänning, en undran över hur det ska gå, men ändå vet man någonstans där i bakhuvudet att Aschenbach på något vis kommer att träffa den unge pojken från hotellet. Men möts dem på en annan plats eller reser Aschenbach aldrig, det återstå att se...
/ Ronja

Då tristessen dör ut och pedofilin slår in!

2009-10-10T11:09:00.000-07:00

Jag har faktiskt underskattat Thomas Mann, måste jag säga. Jag trodde att hela berättelsen skulle vara långrandig, och att en sida skulle innefatta endast en beskrivelse istället för ett flertal. Men efter cirka femton sidor in i boken börjar man fatta tycke för den.

Aschenbach har nu anlänt till Italien, fast i dystert väder som håller sig i. Han har också börjat visa ett personlighetsdrag som aldrig beskrevs i början. Han verkar vara honomsexuell. Om inte öppet, är han det, eller åtminstonde bisexuell. Fast jag vet inte hur man tolkade sådant förr i tiden, så jag håller med till hur vi i dagsläget skulle tänka; att han var honosexuell.
Gustav Aschenbach har fallit för en 14-årig pojke på hotellet under hans vistelse, och inte kunnat slita hans ögon ifrån honom. Vart nu än Aschenbach vände huvudet, var den lille pojken, eller som han kallar honom, gossen, där.
Jag måste säga att killen inte låter så ful, nu hur Mann beskriver honom. Långt, guldblondt lockigt hår och ett ansikte som de grekiska gudarnas. Man föreställer sig inte karlson på taket när man hör sådant i alla fall!
Aschenbach verkar lite smått nervös över det hela, som man lätt märker när han till exempel inte vågar kolla då han vet att den lille killen kollar.

Även om stämningen just nu i boken är kärlekfull, lite smått nervositet-laddat och intressant, så kan jag tycka att det är lite för mycket. Kan en man i sina äldre dagar verkligen bli så kär (i första ögonkastet) i en knappt vad man kan kalla ungdom? Vart går gränsen för pedofili egentligen?
Jag menar, Aschenbach är dragen till en kille som är minst 30 år yngre, som inte ens är byxmyndig. (Det kanske inte fanns på den tiden, men var det tilllåtet? Eller fanns det lagar som sade att man inte fick ha samlag med en som var yngre än 18? Jag borde kolla upp det!) Och han betraktar honom som "naturens härliga konstverk", vilket får mig att tänka: ser Aschenback på pojken som en sak man bara kan leka med? Eller ser han honom som en person med känslor?
Det återstår att se, ju längre in jag kommer i boken.

Jag måste bara påpeka att vi som läser långnovellen visste att denna handling skulle ha med homosexualitet att göra. Och så fort en annan karaktär dök upp i handlingen tänkte i alla fall jag genast: okej, nu kommer det, nu kommer något snuskigt att ske.
Därför fick jag för mig att gondolijören, som förde Aschenbach till ön Lido, tillhörande Italien, skulle vara hans sexuella offer. Fast jag hade helt klart fel. Men det var lite missledande, hela den scenen förespråkade om en slags sexuellt fylld spänning mellan de två männen. En dominant part, och den andra, lite smått fundersam över hela situationen. I detta vall var det inte Aschenbach som var den dominanta parten.

Miljön beskrivs bara ibland, även om man har en uppfattning av att den beskrivs väldigt ofta. Jag tycker att miljöbeskrivningarna oftast kommer på köpet utav handlingsbeskrivningen och hur stämningen är. Men jag har ett bra exempel i alla fall på hur detaljerat det kan bli:
"Han ville ut på däck för att titta på himlen och se om det inte klarnade över Venedig. Han kunde inte tänka sig annat, ty staden hade alltid givit honom ett strålande mottagande. Men himmel och hav var alltjämt lika blygrå, emellanåt föll ett dimliknande regn och han fick finna sig i att från vattnet möta ett annat Venedig än vad han var van vid från landsidan.
Han stod vid förmasten och spanade i fjärran efter land. Han mindes den svårmodige och hänförde diktaren som en gång hade sett sina drömmars kupoler och kampaniler höja sig ur dessa böljor; han upprepade tyst för sig själv av det som vördnad, lycka och sorg då hade format till harmonisk dikt..."
Detta är väldigt inensivt, fast inte på ett negativt sätt, för man blir istället berörd utav hur vackert skrivet det är och man hae har lust att fortsätta på samma spår rakt igenom hela berättelsen. Det kommer upp väldigt frekvent, och det är jag glad över.

Jag tror att om man vill bli en duktig skribent, vare sig om det är för en tidsskrift eller en roman, så måste man beta av svårskriven Svenska. Detta har redan höjt mitt ordförråd, på en låg men betydelsefull skala, medan det utveckat min läsarkunskap enormt.
Jag kan knappt vänta till att få fortsätta läsa.

/ Armin S

Döden i Venedig - del två

2009-10-10T02:02:00.000-07:00

Jag har nu läst ytterligare femton sidor i Döden i Venedig. Jag har därmed läst halva novellen, och för varje sida har min syn på deb förbättrats. Först nu har kommit in i novellen på riktigt och det först nu jag har börjat uppskatta den. Språket är naturligtvis fortfarande väldigt avancerat med långa meningsbyggnader och i min mening något överdrivet utförliga personbeskrivningar. Språket är visserligen en fascination i sig och nu när jag börjar vänja mig har jag börjat uppskatta det alltmer. Det går inte att undgå att Thomas Mann är en oerhört skicklig författare. Trots att hans personbeskrivningar kan bli långrandiga, ger de verkligen läsaren en bild av personen i huvudet. De första femton sidorna gick det dock överstyr, då de i stort sett bara bestod av en enda lång personbeskrivning. Men nu har det börjat hända saker. Berättelsen har nu börjat komma igång och novellen utvecklats till att bli rätt intressant.

Aschenbach har nu begett sig till Venedig med färja. Han deltar inte i festligheterna på färjan utan håller sig till godo med att betrakta de resande folket. På färjan görs en noggrann analys av en äldre herre i sällskap med några yngre män, som han verkar ser ner på. Aschenbach verkar i allmänhet vara en rätt överlägsen man. Han tycks se ner på sin omgivning och tycka att han står över de flesta. Detta troligen på grund av att han själv är olycklig och väldigt ensam. Samtidigt som han verkar trött på sin livssituation, verkar han vara ganska självsäker och nöjd med sig själv. Han är rik och har en lyckad karriär bakom sig, vilket förmodligen gett honom bra självförtroende.

Aschenbachs deprimerande person och syn på omvärlden reflekteras i stämningen i Döden i Venedig. Detta är inte så konstigt, eftersom i novellen är beskriven ur Aschenbachs synvinkel - fast av en allvetande berättare. Jag tror att författaren återspeglar sig själv till stor del i huvudkaraktären Aschenbach. De har många likheter, båda är författare och uppvuxna i rika familjer i tyskland. Detta har förmodligen därför man kan tro att Aschenbach berättar om sig själv och sitt liv i tredje person, snarare än att det är en allvetande som berättar. Stämningen är i alla fall mycket dyster och nedstämd. Aschenbachs omgivning tycks gå i gråskala, tills han får syn på en vacker, polsk pojke. I Venedig stöter han på denna pojke oavsiktligt vid några tillfällen, i en restaurant i med sin familj och på stranden lekandes. Han betraktar honom med vördnad och många sidor går åt att beskriva denna pojkes, vid namn Tadzio, oerhört vackra utseende.

Det är svårt att beskriva miljön i boken eftersom den än så länge inte varit på någon specifik plats. Aschenbach har varit på färjan, där han troligtvis åkte förstaklass då allt kändes väldigt exklusivt beskrivet. Likaså restauranten han besökte när han anlänt till staden. Vid ett tillfälles sitter han på en strand vid havet, vilket är en fin scen tycker jag. Än har det alltså inte varit särskilt noggranna miljöbeskrivningar, utan mest fokus på tankar och, framförallt, personbeskrivningar.

Agnes Hedin

Ofattbara förstasidor leder till ett åtminstonde bättre slut.

2009-09-30T14:19:00.000-07:00

Mitt första intryck utav novellen Döden i Venedig var inte så imponerande. Det tog mig lång tid, rättare sagt en timme att komma igenom de första tio sidorna. Jag har aldrig mött på så många nya ord och synonymer man inte använder så frekvent längre, i en och samma bok.
Meningsuppbyggnaden är lite annorlunda strukturerad än vad vi ungdomar är vana vid, men efter tio sidor börjar man komma igång.
Än så länge har jag bara kommit 16 sidor in i novellen, så jag har inte riktigt kommit in i handligen än.
Det kommer ett virrvarr utav texter från andra författare, eller så kanske jag bara har fel, efter sida 4 ungefär, där mitt huvud bara står still. Jag vet inte vad som är vad, om det är Aschenbachs tankar, eller om det är utdrag ur böckerna som han verkar citera lite här och där, vilket förbryllar mig.

Jag vet dock att berättelsen handlar om Gustav von Aschenbach, en medelålders författare (som på den tiden kallades konstnär, eftersom man uttryckte sina känslor i någon sorts form antar jag) som börjar bli lite förvirrad. Han börjar se saker, som jag kan tycka borde tolkas som illusioner. Till exempel mannen på trappan i början av boken. Han fanns inte kvar efter att Aschenbach hade sett honom, och han kunde inte bara ge sig iväg, för han var tvungen att gå förbi Aschenbach för att gå från kyrkan och ner mot torget eller ta spårvagnen, som Achenbach stod och väntade på. Men det hände aldrig. Det leder mig till att tänka att Aschenbach kanske behöver en paus, vilket visar sig vara vad han planerar att göra.
Vad mer vet jag om Aschenbach? Han är kortare än medellängden och börjar bli skallig. Ett typiskt tecken på stress skulle jag säga, efter som de nämner i boken, att "han hade aldrig smakat lättjan, ungdomens sorglösa sysslolöshet", vilket jag tolkar som att han hade varit tvungen sen barnsben att jobba på för att känna sig duktig. Att vara tvingad till att prestera lika bra som vuxna, vilket fick honom att bete sig mer vuxet i ett tidigare stadium än puberteten sat. Därav kanske hemskolningen, för att han inte skulle bli utsatt för mobbing i skolan.

Berättarperspektivet är i 3:e person, vilket gör boken direkt mer känslokall. Jag får ingen direkt uppfattning om vem Aschenbach är, utan man får reda på småsaker här och där, då det behöver nämnas för att man skall fatta just den sektionen utav boken. Jag tycker det är lite dåligt utav Thomas Mann att göra så, eftersom jag tror att man skulle ha lättare att smälta boken om det vore mer personligt om Aschenbach.
Istället börjar det komma efter en fjärdedel utav novellen. Nu äntligen börjar det beskrivas i boken som nutidens skönlitterära böcker, och det är detta jag tror folk tycker är mer läsvänligt, och mer intressant.
Än så länge har det inte nämnts några andra karaktärer, men jag förmodar att det kommer fler under novellens gång.

/ Armin

Jag hoppas att filmen inte har lika seg start som boken i alla fall.

2009-09-30T14:04:00.001-07:00

I det här inlägget har jag uppgiften att gå igenom karaktärerna efter att ha läst en fjärdedel av Döden i Venedig. Bloggen har ett väldigt fint typsnitt, men passar det verkligen med en serif när det ska läsas på en dator?

Gustav Aschenbach, som jag förstår som huvudperson, verkar vara en härlig gubbe. Han är en intellektuell, medelålders författare i en tysk medelstor stad. Han verkar lite oscarwildeig och morrisseyig när han pratar om hur han hade ambitionens krav på storartad produktion hängande som en dräglande djävul i nacken (gode gud vilka snygga metaforer som kryper ur en såhär på kvällstimman). Den här karaktären är ganska intressant tycker jag, och det kanske låter pretentiöst men jag känner igen mig i det. Eller, det låter förjävligt pretentiöst, men det får det väl göra då.

Tilläggas bör att texten är väldigt snyggt skriven, om än lite jobbig att läsa. Det känns som om det finns mer att hämta mellan raderna, och jag längtar tills jag är en gubbe själv och kan hitta de kanske existerande underliggande budskapen!
Jag är ledsen att det här inlägget ska vara så torftigt, nästa gång tror jag att jag bryter mot reglerna och läser längre än Cecilia tillåter, men säg ingenting till henne för då får jag nog ig! Yes box, snart ska jag få spy ur mig lite till halvpretentiöst tyckande, som ni måste läsa!

Martin Josefsson

Mann VS Fritzl

2009-09-30T13:50:00.000-07:00

Är det bara jag som tycker att det finns en likhet mellan dem, utseendemässigt alltså.

döden i venedig - introduktion

2009-09-30T12:30:00.000-07:00

Efter att nu lyckats ta mig igenom en fjärdedel utav Döden i Venedig så kan jag inte påstå att man riktigt kommit in i den. Första delen har till mesta dels bestått uatv beskrivningar av vad som verkar skall vara huvudkaraktären, Aschenbach och introducerat läsaren på ett djupt och tvivelaktigt lätt sätt. Som läsare måste man vara koncentrerad på varenda mening som författaren förmedlar, för att inte helt tappa bort sig i romanen. Samt är meningarna väldigt långa ibland som där till gör det krångligare. Vilket jag själv kan tycka var lite jobbigt till en början, men ju mer man kommer in i det äldre sättet att skriva på, så flyter det på bättre.

I romanen har den förekommit en del detaljerad informationen om Gustav Aschenbach, som berskrivs som en aning deprimerad, grå man. Det är mycket information om honom men ändå känns han en aning tom och jag får inte någon riktigt fattning om honom som karaktär. Han har god ekonomi eftersom han bland annat har betjänter i sitt hus och verkar inte ha några som helst problem med att bara åka iväg vidare till andra länder, nästa stopp Venedig.

Jag får känslan uatv att det är en allvetande berättare, huvudkaraktären beskrivs som i tredje person och som tidigare nämnts i bloggen verkar berättaren vara Aschenback mycket nära, kanske att personen berskiver sig själv egentligen, men genom en annan, påhittad karaktär.

Hanna

Mys-farbröder och Nobelpristagare

2009-09-30T11:53:00.000-07:00

Efter att jag läst de första fåtal sidorna i Thomas Manns novell ”Döden i Venedig” så dyker en farbror upp i mitt huvudet. Han är en sån där mys-farbror; oskyldig, enormt pratglad och otroligt allmänbildad, men som kan agera helt absurt fel okända situationer. Det är inte riktigt säkert om farbrorn i mitt huvud är författaren själv i fråga, eller om det är huvudpersonsinnehavaren Gustav Aschenbach själv, men det råder ingen tvekan om att berättelsen präglar Thomas Manns liv i viss utsträckning själv, då både författarens och huvudpersonens bakgrunder vilar på genomskinliga liknelser:
Båda personer i fråga är författare från välbärgade och utbildade familjer, lever på årets höst i en tysk medeltidsstad och verkar ha samma uppfattningar om författaryrket och kraven som de upplevde som barn.

”Eftersom han följaktligen redan som ung man hade stått under tvånget – och ett utomordentligt hårt tvång – att producera, hade han aldrig smakat lättjan, ungdomens sorglösa sysslolöshet.”

Själv har jag ännu inte sett dokumentärserien om Thomas Mann liv, men den ska tydligen ta upp många relevanta liknelser mellan honom själv och de verk han lyckats åstadkomma. Även om det inte har någon betydelse så dras lätt min uppmärksamheten till författares privata liv, speciellt de som lyckats med det smått omöjliga – erövra nobellpriset. Skyll det på media eller på de intressepunkter hos författarna själva, men myten och legenden om Mann verkar bara fortsätta växa.

I början av ”Döden av Venedig” skilldrar även Mann författarbegreppet och yrkets innebörd i en stor utsträckning:
”För att en betydande andlig produkt skall kunna direkt utöva en bred och djupgående verkan måste det finnas en hemlig släktskap, ja, en överensstämmelse mellan dess upphovsmans personliga öde och hand generations allmänna läggning.”
Dessa ord är också tydliga bevis på hur Mann själv kan komma in i berättelsen, och med hjälp av Aschenbach få fram många egna åsikter. Beskrivningarna om författaryrket flyter ut i djupa tankar efter bara några sidor, och jag tänker på hur Mann själv suttit och funderat på dessa fenomen. Det är inte svårt att få upp bilder i huvudet, och då inte bara bilder på små mys-farbröder, utan även den vackra tysk stad som beskrivs med enastående ordval. Att inte leva sig in i en nobelpristagares miljöbeskrivningar är en omöjlighet! De små detaljerna på kyrkor, eller augustihettan i luften känns som om det vore en meter längre bort. För varje mening som man läser så vidgas perspektiven i hur det ser ut, och med hjälp av slående liknelser så görs detta på största och tydligaste sätt. Dock är det som om Mann utsätter en för små tester, då beskrivningarna flyter iväg och meningarna blir längre och längre... Trots kommatecken så krävs det kanske att läsa om en sju rader lång mening, för att verkligen försäkra sig om att buskapet gått ändra fram.

Förutom språket och beskrivningarna så är jag även imponerad över hur många ämnen man lyckas ta upp på så få sidor! Kanske är det jag som läser mellan raderna, men under min lässtund så bearbetade jag döden, världshistoriska händelser, livsråd och geografi i stora potioner. Kanske blir det lite väl maffigt att läsa om allt detta i samma stycke? Samtidigt föredrar jag hellre korta och innehållsrika texter än långa och oinnehållsrika. Men så är det även med mysfarbröder, de kan svänga ut lite för mycket ibland. Då måste man avbryta dem och faktiskt sätta ett stopp på tankarna... eller så låter man dom berätta allt innehållsrikt under en kortare tid.

Sofia Höglund

Boken som Gud glömde - nästan

2009-09-30T08:45:00.000-07:00

”Vad ska man skriva egentligen?” Det är väl den första fråga som kommer upp i mitt huvud så fort jag börjar tänka på det här med bloggen. Jo det är ju klart, vi ska ju skriva om Thomas Manns ”Döden i Venedig”, en bok som ungefär är lika mycket till party som titlen på den.

”Har mormor rensat vinden och skänkt böcker till skolan?”, det var den första tanken som dök upp så fort jag fick syn på boken. Med en påklistad skyddsplast med luftbubblor under, svag text och gula, nästan intill bruna, sidor, av vilka var lösa, förstod jag att det nästan kunde vara nästintill sant. Men nu är det så att min mormor älskar mig och skulle aldrig utsätta mig för denna tortyr.

Ja, för dessa långa detaljerande meningar fyllda men ett tiotal kommatecken känns verkligen som en tortyr. Alla dessa ord som man knappt vet vad dem skulle betyda om de inte hängde ihop med en text får en att jämt och ständigt tappa koncentrationen och låta tankarna fara fritt (då väldigt bort ifrån de gula sidorna med svag text). De två första orden i boken är: Gustav Aschenbach. Som jag har förstått hittills av de ca 15 sidorna jag har läst är det just denna man Gustav von Aschenbach som boken handlar om. Och för att ni inte ska undra varför jag först bara skrev Gustav Aschenbach utan att klämma in ett von är att efter Achenbach fyllda 50 år kallade han sig von Aschenbach.

Jag tänkte inte gå in så mycket på varje sidas händelse så noggrant för jag är rädd att tråka ut er innan ni ens har börjat läsa boken själva. Men de cirka fem första sidorna av boken gav en inblick i Aschenbachs vardag och av den händelse som man får förklarat väldigt detaljerat för sig får man nästan dra tolkningar själv om hur han är som person. Men eftersom det inte är skrivet i någon ”jag-form” så tycker jag personligen att det är svårt att skilja på om det är berättarens eller karaktärens sätt att se och tolka olika saker. Det jag menar är att det är svårt för mig som läsare och veta om det är karaktären som har alla dessa tankar och förklaringar över vad saker liknar eller berättaren, för det känns nästan som jag läser Gustav von Aschenbachs dagbok vissa stunder.

Efter väldig koncentration de 5 första sidorna så vände det direkt till något som fick mig att känna som om jag läste ur en fakta bok om en genuin författare. Det kändes inte längre som jag satt och läste samma bok, allt detta detaljerande och nästintill händelserikt försvann ur min åsyn så fort jag vände blad. Det kändes helt enkelt som jag satt och läste en fakta text om Thomas Mann, som det brukar vara i skolböcker, man får ett stycke ur en bok som en författare har skrivit och sen ska man läsa om själva författaren. Jag läste i och för sig om en författare, jag läste om Gustav von Aschenbach och man fick nästan svar på tal om hur man hade tolkat honom genom bokens första sidor. Men efter dessa sidor hände något märkligt; det kändes som om själva boken hade börjat, berättelsen var igång och jag har börjat hänga med. Von Aschenbach resa hade börjat, hans båtresa till Venedig med karaktärer som man ser klart och tydligt framför sig då man läser detalj efter detalj gör nästan boken levande.

Jag kanske har varit för hård, Thomas Mann verkar ändå har någon slags humor, jag gillar sättet hur han förlöjligar allt folk omkring Gustav von Aschenbach och jag gillar sättet von Aschenbach ser på dem.

Ronja Ikatti

Bild: En bild på den skojsiga farbrorn Thomas Mann, han ser ut som en trevlig prick!

Döden i Venedig - del 1

2009-09-30T08:20:00.000-07:00

Jag har nu börjat läsa "Döden i Venedig" som är en lång novell skriven av Thomas Mann. Mitt första intryck av novellen är att den är svårläst men mycket välskriven. Författaren använder sig av långa meningar och ett mycket avancerat språk. Det förekommer många utförliga liknelser och deltajrika miljö- och personbeskrivningar. Språket är varierat och känns gammaldags, vilket inte är så underligt då den är skriven för nästan femtio år sedan.

Än så länge har "Döden i Venedig" varit väldigt händelsefattig och i min mening rätt tråkig. Jag tror dock att handlingen kommer att utvecklas och att novellen så småningom kommer bli väldigt intressant. Den har nästan uteslutande kretsat kring huvudkaraktären Gustav Aschenbach, en äldre författare som beskrivs som en mycket deprimerad och ensam man. Trots att han har gott om pengar är han trött på tillvaron och beger sig till Venedig för att finna lyckan.

"Döden i Venedig" är berättad i tredje person ur en allvetandes perspektiv. Dock har jag ibland fått uppfattningen att det är huvudkaraktären Aschenbach som beskriver sig själv i tredje person. Beskrivningen av karaktären och hans tillvaro känns inte objektiv utan väldigt subjektiv. Man får en känsla av att det är en olycklig person som berättar.

Agnes Hedin